Jag var alltså på ungdomsläger. På lördagen innan lunch skulle en av ledarna tala om Jesus. "Bra" tänkte jag, för jag hade aldrig fattat vad han skulle vara bra för. Och vad han talade! Vi läste ett bibelord tillsammans, där det står så här:
Alla har syndat och förlorat gemenskapen med Gud, han som kan rädda oss.
Sedan berättade mannen på olika sätt om hur vi vänder oss bort från Gud gång efter annan och gör oss till främlingar inför honom som har skapat oss och älskar oss. Han talade om att vi slarvar bort gemenskapen med Gud och förbrukar rätten att leva nära honom. Att vi slutar vara hans vänner, och gör oss till hans fiender. För mig var det här totalt chockartat. Jag som hade trott att Gud ville ha mig och att jag dög som jag var, nu ringde bara de där orden i öronen: Alla har syndat. Även jag. Alla har förlorat gemenskapen med Gud. Även jag.
Ledaren avbröt för lunch, och sade att vi skulle gå igenom resten av versen efter maten. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Jag kunde knappt tänka, jag var bara så ledsen. Och rädd. Tänk om det jag hade börjat drömma om - att få lära känna Gud på riktigt - inte var möjligt. För jag visste ju vem jag var. Jag visste vad jag hade gjort. Jag var plågsamt medveten om att jag hade vänt både Gud och människor ryggen, ofta dessutom. Det fanns alltså inget försvar. Jag var skyldig.
Nu skulle jag egentligen vilja fortsätta skriva om hur det gick efter den där lunchen, men jag väntar ändå tills imorgon. Och om det är någon som blir upprörd för det jag skriver så vill jag bara säga att det blir bättre sedan. Mycket, mycket bättre. Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar