Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar

Vackert och hjärtskärande. Jag vill ju njuta av sommaren länge till. Men än 

är det inte höst ändå, så Tranströmer får allt vänta.

16 år

Idag har vi varit gifta i 16 år, Mr Stenlund och jag. Det låter som en evighet. I själva verket har resan tillsammans bara börjat. Och jag är så tacksam för de här åren, med allt vad de har innehållit. Och jag hoppas på många goda år framför, nu när jag vet lite mer om vad jag har att vänta än jag hade för 16 år sedan:

Glädje. Kamp. Oro. Förtröstan.
Tillit och närhet. Distans, ensamhet.
Sjukdom. Barn. Hälsa. Nya utmaningar - jobb, studier, vänner, städer, länder.
Översvallande tacksamhet. Förälskelse. Besvikelse.
Stora segrar, och små. Förluster. Lärdomar.
Bakläxor.

Och kärlek. Alltid denna kärlek, som binder ihop två människor och som genom allt gör det möjligt att fortsätta hålla ihop, höra ihop, och att fortsätta vilja göra just det.

Min kloka svärmor brukar säga någonting om hur fascinerande det är att man kan leva sitt liv med en människa man inte känner, och att det ändå går så bra. Hon har varit gift med sin Mr Stenlund i mer än 40 år nu. Och det är ett mysterium att det går så bra ändå, att leva så nära en person som man inte kan kontrollera och som ofta har ett helt annat perspektiv än man själv har. Ibland känns det verkligen som att vi kommer från olika planeter! Ta bara det där med hur man ser på kommunikation, suckar jag nu. (Och tänker mig att maken suckar över precis samma sak när han läser.) 

Så. Jag höjer min tekopp, i tacksamhet för livet och vad det har gett mig. Min man. Mina barn. Ett sammanhang att tillhöra. Någon som har valt att vara vittne till mitt liv. Människor vars liv jag får bevittna, och förhoppningsvis välsigna. Tack Gud! Du känner mig, och vet vad jag behöver!

Vila

Solen skiner från en klarblå himmel idag igen, och ingenting är inplanerat. Barnen och jag åkte till biblioteket igår och drog hem flera kassar med böcker för olika åldrar och smaker, och jag hittade några romaner som jag längtar efter att få läsa. Idag blir det vila. Och lite förberedelser. Imorgon firar vi nämligen bröllopsdag i familjen.

Kvällspromenad

När dagen började svalkas tog vi en promenad i Rocks Park, eller Lake Wood som det egentligen heter.

 Bergarten där är så porös att man kan skriva i stenen, och det finns gott om grottor att utforska.

Efter årets hittills varmaste dag är kroppen trött och tanken har redan gått till vila. Promenaden blev nästan meditativ, drömlik. Men bara nästan.

Som tur var hade vi två söner med oss, som skulle akta sig från att trilla ner eller plumsa i. De hjälpte oss att inte förlora oss helt, utan att faktiskt hitta hem igen. God natt!

Har inte saknat

... den riktiga solvarma sommaren förut, trodde jag klarade mig ganska bra. Men de här sista dagarna har vi sugit i oss sol och värme som svampar. Tack och lov för julidagar.

...och mera sol

Vi är skära i skinnet, trötta och glada efter en dag vid havet. Cuckmere Valley är nog min favoritstrand tror jag. Man får promenera genom ett landskap med får, kor, kaniner och en meandrande å i två kilometer innan man kommer fram till platsen där ån möter havet. Underbart! Det vara bara det att dotterns skor försvann - de låg och väntade på att bli upplockade men hamnade i havet istället. Det var visst det där med ebb och flod, efter två år har vi fortfarande inte vant oss.

Strandkålen var en ganska ny men trevlig bekantskap. Den växer direkt i gruset och kan knappast behöva så mycket näring.

På vägen tillbaka till bilen stötte vi på den här supercoole kaninungen som inte orkade vara rädd för människor i den där värmen. Han låg i skuggan på stigen och tog igen sig istället.

Sol!

Igår kväll på promenaden hade vi fint sällskap - av solen. Den beslutade sig för att stanna över natten, så nu åker vi till stranden tillsammans. Och jag har fattat ett stort beslut: jag ska inte ta några bilder. (I alla fall inte så många.) Ha det gott!

Tillsammans

Tillsammans är temat för Edith och jag och Mamma med ambitioners fina fotoutmaning. Jag tänkte direkt på  ett vykort från min barndom där två kaninen lyfte varandra i öronen och där det stod: Tillsammans är vi starka! Jag vill spinna vidare på det temat. För tillsammans är vi faktiskt starka!

Tänk bara på Egypten för några vintrar sedan, där Mubarak avgick på grund av vanliga människor som fick nog och med gemensamma krafter förmådde honom att lämna sin post. Inte en dag för tidigt.

 

Eller på den där 13-åriga tjejen som samlar in namnunderskrifter för att pressa de stora ungdomstidningarna i USA att sluta lyfta fram ett förvrängt och orealistiskt kroppsideal. Det initiativet har redan fått en av de stora tidningarna att ändra sig.

 

Jag tror faktiskt att vi med förenade krafter kan förändra mycket här i världen! Precis som vattnet som urholkar stenen, eller som en stor våg som bryter ner allt motstånd. Demokrati i praktiken, och inte bara i teorin.

Det enkla

... är verkligen det vackra. Och visst liknar det gammal hederlig falu rödfärg, åtminstone litegrand?

Sopskugga

Alltså. Jag är verkligen inte stolt över att vår generation går till världshistorien som blinda konsumenter utan synbar tanke på framtiden, som slänger tonvis med sopor per hushåll, varav det mesta skräpet är totalt onödigt. Plastkassar, emballage, dubbla kartonger och plastfilm, leksaker som trots att de är splitternya var skräp redan från början, möbler och saker som är helt okej men slängs av den enkla anledningen att vi tappat intresset, mat, kläder... För det är väl ändå vår generation som tar priset? Det kan väl inte bli värre än så här? Vi måste väl lära oss snart?

Västvärlden på 2000-talet utmärks bland annat av att varje innevånare kastar en milslång sopskugga bakom sig. Även jag, som mår dåligt varje gång vi går ut med soporna, är fortfarande en del av systemet. Jag vet helt enkelt inte vet hur jag ska kunna ta mig ur det, hur jag ska kunna sluta dra på mig ett onödigt sopberg och leva ansvarsfullt i den här galna världen. Hur gör man?

West Beach

Vi åkte en sväng till havet för att fira att vi fått sommarlov, både för att sonen ville dit och för att jag hade läst på Eva Trillians blogg om att se ut mot horisonten vid havet och längta... Men det där med längtan kom liksom av sig idag. Det var så många bilder som ropade på att bli tagna.

Vad är det med naturen som vidgar sinnet och gör en så barnsligt glad och fri? Är det dofterna, ljudet av vågorna som krasar in mot land, det flödande ljuset som fullkomligt sköljer över en, eller är det något annat? 

Alla i familjen upplever i alla fall samma sak. Det är som att hjärtat stannar upp och bara njuter av det som är just då, ungefär som måsarna ovanför huvudena, som leker tafatt på vindarna och inte ser ut att oroa sig för någonting. Glädjen tar sig uttryck på olika sätt - någon samlar stenar, någon spatserar på stranden, någon fotograferar (undrar vem?) och någon springer omkring och försöker överrösta vågor och måsar.

Så här efteråt förundras jag över att eftermiddagen blev så härlig, fast vi "bara" strosade omkring lite, fikade i en backe och åkte hem. Men det är nog så, att så länge vi har naturen omkring oss, har ben att ta oss ut med och ögon och öron att ta in allt med, så är vi rika. Gränslöst, omåttligt rika.

Sista skoldagen

Idag är det äntligen skolavslutning, och i veckor har barnen och föräldrarna masat sig upp på morgnarna med bara en längtan, sovmorgon och ledigt! Dottern och resten av year six gick till skolan i morse för att ta avsked från sin första skola, och om några veckor börja ett nytt liv några hundra meter bort (men samtidigt i helt en annan värld): secondary school. Med andra ord börjar hon "högstadiet" till hösten, elva år gammal - och jättestor!

Och jag undrar i mitt stilla sinne - när ska man känna att man hinner med? Vi har ju längtat efter den här dagen sedan i maj - efter sommarlov och lata dagar - men nu när den är här och en epok tar slut för vår lilla tjej, så undrar jag ändå vart tiden tog vägen. Men vissa saker förblir väl gåtor gissar jag. Som tidens gång, hur det kan bli bild på tv:n, var universom tar slut och hur det kan samlas så mycket disk på våran köksbänk.

Blomsterspråk och inte

För femton år sedan skulle vi fira vår första bröllopsdag, och i den lilla norrländska byn där vi bodde var utbudet på presenter ganska blygsamt. Jag köpte i alla fall en liten vas och fyllde den med tistlar - denna vackra blomma som blivit så styvmoderligt behandlad genom åren. Men blomsterspråket är inte så tydligt som man skulle tro. Någon säger att tistlar står för uthållighet: "jag ger inte upp". Någon annan menar att det betyder "akta dig", och en tredje att det står för "synd". Jag tänker att tistlar står så bra för sig själva. Och det kan ju vem som helst se, att de är vackra där de står.

Den här är en ny bekantskap. Den växer vid vägkanterna och blir ganska hög (upp till någon meter kanske, men det är ögonmåttet som talar här så jag kanske har fel). Vacker är den i alla fall, och om någon vet vad det är blir jag som vanligt glad att få veta.

Drömhus i sten

Det här är en rad med drömhus från New Town - byggda i sten och fantastiska med sina kyrkinspirerade fönster och skiffertak. Fast det är inte säkert att de är så varma på vintern.

En kompis berättade en gång om deras förra hus. Det var gammalt och vackert, med tunga portar till dörrar och en öppen spis i köket som var så stor och hög att man kunde gå in i den. Men hur mycket de än eldade i sin öppna spis så blev ett av sovrummen aldrig varmare än 9 grader på vintern. Efter ett tag flyttade de. 

Så jag säger kanske som Skalman, som dröm är de här husen vackra att ha!

Malört

Det här är malört, som egentligen blommade kring Kristi himmelsfärdsdag men som får komma med nu istället. Jag var på en mycket sällsynt promenad med min kära storasyster den dagen, och hon kunde namnet på alla konstiga blommor jag nosade fram och frågade om. Nåväl, efter den promenaden kan jag med. Den här i alla fall.

New Town

När barnen gått till skolan tog jag en promenad till New Town, som är lite som vårt gamla sta'n. Där finns ljuvliga och pyttesmå cottages, som de här med tegelplattor på väggarna.

Skorstensraderna är också fantastiskt fina. Tänk att det som egentligen är ganska fult kan vara så fint ändå.

Water lilies

 I rosa...

... cerise...

... och i förra sommarens stora färg, ljusgult...

Nature's art

Kan det bli vackrare? Och det här är bara ett blad på ett av alla de träd som växer i Sussex. Någon har råd att pynta friskt här i världen.

Sheffield Park på sommaren

Några mil från oss ligger Sheffield Park, en liten juvel mitt ute i obygden. Lord Sheffield hade cricketturneringar där på 1800-talet, med spelare från både Australien och Indien (vilket kanske inte är så anmärkningsvärt i dagens globala verklighet men säkert var det på den tiden).

Vi såg inga cricketspelare idag, men drösvis med både svanar och pensionärer. 

De senare vågade jag inte plåta så flitigt, dock.

Grannens jasmin...

... hänger ner över staketet och förför med sin ljuvliga doft. Tänk att det behövs så lite för att göra en glad.

Pannkaka halvt på GI-vis

Vad gör man som GI-nörd när man har en familj som inte är riktigt lika hängivna och vill ha pannkakor titt som tätt? Det är tur att man inte behöver vara fanatiker utan kan ta det med måtta, eller med en gnutta vetmjöl ibland. Här är mitt recept på tunnpannkakor som både blir lite frasiga, jättegoda och mättande, och som bara innehåller lite vetemjöl. De har klarat dotterns kritiska smaktest med glans, så då inbillar jag mig att de borde gå hem hos de flesta.

Man tager:

2 dl dinkel
1, 5 dl soyamjöl
1,5 dl vetemjöl
en nypa salt
en liter soyamjölk, jag använder sockerfri men den sötade blir säkert också bra
4 ägg

Det är viktigt att smeten får stå och svälla åtminstone någon timme, annars blir den för tunn. Grädda och servera med till exempel socker och citronsaft, jordnötssmör och honung, fetaostcrème, skinka och riven ost, nutella, bär, eller varför inte vanlig hederlig sylt.

Poppies

Underbara, vackra vallmor som förgyller ens dag vid vägkanten - bara genom att finnas till och vara sig själva. Tänk om det egentligen är så enkelt att vara medmänniska: att bara finnas där, som den man är.

Husmorstips för städfobiker

Jag tycker det är så vansinnigt tråkigt att städa! Det är bara det att jag mår så dåligt när det blir stökigt, så jag kommer inte undan. Plocka undan, dag ut och dag in, dammsuga, tvätta, hänga tvätt, torka damm, diska... Och det var bara idag. Imorgon börjar det om igen, det vet ju alla som inte har en egen städstab hemma.

Jag har i alla fall en metod som tar mig igenom städrutinerna när jag måste men absolut inte vill. Då sätter jag på tv:n. Det måste vara en reklamkanal, och något lagom spännande. På det viset kan jag sitta i soffan och slappa och titta på film. När det sedan blir reklam så skjuter jag upp ur soffan som en kanon och städar allt jag hinner under de fem minuter jag har på mig innan programmet börjar igen. Sedan börjar det om, med TV, lugn och ro en stund, och så turbostädning! Jag lurar mig själv att göra det som gör mig så uttråkad.

Jag borde kanske skämmas som håller på så här. Om det inte vore för att det faktiskt funkar. Jag hinner se miss Marple samtidigt som jag får en snygg diskbänk. Det är det som kallas en win win situation.

Sommarmorgnar

Sommarmorgnarna blir allt längre och latare i det stenlundska hemmet. Barnen vill aldrig vakna, och inte föräldrarna heller. Här är det fortfarande två långa veckor kvar av terminen och vi gör vad vi kan för att komma i tid till skolan. Men snart, snart... har vi också sommarlov...

Tillfälligt avbrott

Det blev visst tillfälligt avbrott i cyberspace - åtminstone här på bloggen. Jag har inte varit sjuk, inte mått dåligt, inte haft semester och inte legat på någon avlägsen strand. Det enda som har hänt är att jag för ovanlighetens skull inte haft minsta lust att fota och absolut ingenting att säga heller... Vet inte om det har ändrat sig med det sista, men vi var i alla fall ute på en prmenad i regnet idag, min vän kameran och jag.

Naturen visar verkligen upp sin mest prunkande sida, och nu när gräset har slutat blomma här kan jag njuta av det igen. De här blommorna får man i köpta buketter hemma i Sverige. Här växer de på buskar vid vägkanten. Någon som vet vad de heter?

Och så daggkåpan - så vacker i all sin enkelhet, men ack så svår att fota.