Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare
fredag 5 oktober 2012
Krigsminnen
Strax utanför Newhaven på kuststräckan mellan Brighton och Eastbourne ligger en av många rester från andra världskriget. Just det här är en bild av ett skyttevärn insprängt i de vita klipporna. Jag tänker på hur ett land kan ha ärr efter väpnade konflikter så många år efteråt - inte bara sådana här tydliga spår utan även djupare ärr som är svårare att komma åt.
Jag tänker också på hur en människa kan bära med sig ärr många år efter en konflikt; sådant som fortfarande påverkar en i vardagen, och gör det svårt att lita på andra eller på att man själv duger. Ett enda sårande ord är som ett frö man planterar, och som lever sitt eget liv sedan man sagt det.
Vi vet nog sällan vad vi planterar i andra. O, att vi kunde lära oss varsamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"O, att vi kunde lära oss varsamhet." Amen.
SvaraRaderaVackert du skriver och så klokt! En fin bild av en hämskt minne.
SvaraRaderaönskar dig en fin dag idag.
kram kram Malin
Väldigt sant och tänkvärt...
SvaraRadera