Måndagstacksam

Idag är det mulet och jag är ledig. Firar dagen med att städa lite. Att-göra-listan är dock alltid längre än orken så nu ligger jag på sängen och sparar viktiga uppgifter till en annan dag. Då blir det bra med lite aktiv tacksamhet, så man slipper stirra på allt som inte blev gjort.

Tacksamheten idag omfattar:

Min säng. Tänk att den alltid tar emot, utan frågor eller blickar, och bara låter mig vila när jag behöver.

Min nya gigantiska kudde. Läste på facebook om en kudde som kunde ta bort nackvärk, och slog till. Den är stor som ett ångfartyg, lätt som ett moln, och ja, den verkar bli vän med min nacke. Jag visste inte att ständig nackvärk kan ha med sovställningen att göra. Klart att den har. Så nu är jag tacksam att jag vet.

Min lånade spikmatta. Upplev 2006 på nytt liksom.

Mer tacksamhet: Assam-te, sms från goda vänner, skogspromenader och rinnande, drickbart vatten (ja, vi bor i Gävle :), husdrömmar, färdigtorkade kantareller och nya skor. Ha en ljuvlig vecka, och skriv en egen lista vettja. Kolla här.

Mörkret

Nu är det mörkt när man går och lägger sig igen. Lite sorgligt, och lite mysigt. I år har det känts okej, men jag minns höstarna innan jag hade försonats med kylan och skumrasket under vintermånaderna, då kändes mörkret som en ovälkommen gäst som aldrig ville gå hem.

Mörkret har fått stå symbol för så mycket genom åren. Okunskap. Ondska. Själens dunkla natt. Det okända och farliga. Men avsaknaden av mörker kan användas som tortyrredskap, och man blir galen om man förvägras den vila som finns i dunklet. Så mörkret behöver vi, bara i rätt dos, och så om vi vet att det blir ljust snart igen. 

Ibland blir de mörka perioderna alltför långa i våra egna liv. Då är det skönt att tro på en Gud som ropar ut över sin skapelse: "Natt ska inte förbli där nu ångest råder" (Jesaja 9). "Det mörka kommer att gå över. Jag kommer till dig och har med mig gryningen i mina händer. Det finns hopp, mitt i den svartaste natt."

Jag tänker på vår värld, och särskilt på delar av Mellanöstern där det varit mörkt så länge nu. Jag väntar på en gryning där. På fred, och att vapnen ska smidas om till verktyg för det goda. Och natt ska inte förbli. Inte där heller. En dag ska även den mörkaste natt vändas i ljus. 

Plan B

Idag var det meningen att vi skulle åka iväg på avspark med vår kyrka. Inspiration, mat och gemenskap i koncentrat, det brukar vara mysigt. Men så fick någon magsjuka igår kväll, och någon annan behövde akut plugga ikapp på grund av sjukdom hela veckan fram till nu. Man vet aldrig säkert i vår familj, förrän det är dags att åka och man ser hur många får man kan räkna in, så att säga. Men två av fem som kom iväg idag är väl hyfsat ändå. Och jag får sätta mig in i nians matte och biologi igen. Det är verkligen på tiden, uj vad man glömmer.

Att ha barn är verkligen en övning i flexibilitet tycker jag, det är nyttigt. Minns innan vi fick vår första, att jag såg fram emot att inte vara i centrum längre, jag såg fram emot att finnas för någon annan. Att bara leva för sig själv blir ju väldigt tråkigt i längden.

Plocka svamp

Förra veckan gick jag ju vilse i svampskogen, men skam den som ger sig. Kompisen och jag åkte ut igen imorse och hittade trattisar, taggsvamp och gula kantareller. Och eftersom jag nu har plockat svamp hela tre gånger i livet, så kan jag nu allt som finns att veta om de små läckerheterna. Här är mina bästa tips:

1. Ta inte de finaste.

2. Om man vill hitta kantareller måste man smyga ordentligt. De är nämligen väldigt skygga som det verkar. Men står man en stund och inte låtsas om sig själv, så kan det hända att det kryper fram några stycken ur mossan. Ibland tar de med sig hela familjen när de väl dyker upp.

3. Lingon är också fint. Och alla konstiga svampar man inte känner och som därför får stå kvar. Till någon som har plockat mer och kan ännu fler sorter än mina fyra.

Och sist men inte minst. 

4. Glöm inte kaffet. Att dingla med benen från bakluckan på bilen och dricka kaffe med sin vän mitt i skogen är svårslaget. Tänk vad jag har lärt mig. Tack Bia!

Leka jobb

Morgnar är härliga, tycker jag nu för tiden. Under ganska många år var morgnar det stressigaste man kunde uppleva (läs dagislämningar och så), men just nu finns det tid att andas. Dricka kaffe. Göra sig fin till jobbet. Jag sade till mr Stenlund häromdagen att det känns lite som att leka jobb när man gör sig iordning, tar på skorna, rafsar ihop nycklar och plånbok, och sedan trippar iväg.

Det känns rätt så najs att leka jobb. Speciellt som jag har haft en hel del annat på agendan ett bra tag:

* Jobba hemifrån ("- Morgonrocken funkar väl alldeles utmärkt fram till lunch i alla fall?")

* Vabbande med långtidssjuka barn (" - Ja just ja, måste hinna duscha innan sjukhuset också")

* Arbetslöshet ("- Jag har inte råd med en massa kläder, vad ska jag trolla fram nu då")

* Sjukskrivning ("- Leka jobb? Tror inte det.").

Som sagt. Rätt så najs känns det. Och idag kom det en monsterladdning (med mina mått alltså), med skor från det lila företaget på nätet, bara till mig. Typiskt att jag inte jobbar imorgon.

Tacksam

Ja!!! Jag fick till det! Min egen tacksamhetslista, på rätt dag och med länk och bild och allt (gissa om jag är stolt nu). Idag är det måndag och solen skiner. Och jag är tacksam för...

 (drumroll)...

Att september är här. Jag får väl vänja mig vid att jag verkar älska september, det har jag inte fattat förut.

Att jag orkar baka idag, trallala.

Att träffa kollegorna och ha medarbetarsamtal. Och se fram emot fortsättningen på jobbet.

Att jag ska få låna en spikmatta till min knastriga nacke.

Min man. Alltid min man. Och mina barn förstås. Men min man!

Att jag kan vara tacksam nästa måndag med, det är ju världens vaccin mot bland annat missmod och missunnsamhet. Tack till den som startade den här tacksamhetsvågen!

Du kan bli vad du vill?

När jag var liten ville jag bli läkare och lösa cancerns gåta. Det lät så coolt, och det gick lätt för mig i skolan så det skulle jag säkert klara. Nu vet jag att jag hade blivit en dålig läkare. Jag tror att man måste vara mer stresstålig och mindre känslig än jag för att lyckas med det i längden. Och så måste man orka jobba långa pass. I gymnasiet ville jag bli översättare, men det lät så tråkigt att plugga så många år på högskolan så det slog jag bort. Men jag har jobbat som översättare ett tag, och trivts bra med det. Nu jobbar jag som socialsekreterare, och är glad för det. Det stod aldrig på min lista över drömjobb, tvärtom faktiskt. Socialsekreterarbanan halkade jag in på genom en livets nyck kan man väl säga. Det fanns inga planer eller strävanden åt just det hållet. Men det ser ut som att jag blir kvar, och inte mig emot.

Nu är det mina barn som ska bli vuxna och slå in på egna vägar, och jag vet vad jag har hört basuneras ut genom åren och som jag kanske förväntas säga som mamma: "Du kan bli vad du vill." Du kan bli. VAD. DU. VILL. Så enkelt. Så positivt och bejakande. Så PK.

Så fel. För mig i alla fall.

Låt mig förklara. Jag tycker att mina barn är både kloka och duktiga, och när de är glada blir jag glad. Och det vore fantastiskt om de väljer en livsbana som de trivs med och känner glädje i. Men det är inte samma sak som att bli vad man vill. Ibland vill vi det som inte är särskilt bra för oss. Ibland känner vi inte oss själva särskilt väl.

Jag tror att vi är som växter - vi trivs och blomstrar i en viss jordmån, i en viss temperatur och med en viss fuktighetsgrad omkring oss. Murgrönor trivs bra i skugga, kaktusar när de är varmt, banan vill ha mycket fukt och så vidare. Och då kan "vad vi vill" förvilla oss att tro att bara för att vi är sugna på något så passar det oss. Men en banan blir inte så bra som kaktus, om ni fattar bilden. Därför säger jag till barnen att de ska försöka hitta ett område där de kan dra nytta av sina starka sidor, känna mening eller glädje med arbetet och må bra i längden. Hitta sin jordmån helt enkelt, där just de kan blomstra och växa. Och jobba och förhoppningsvis ha kul.

Bibeln säger det här väldigt tydligt. Alla har fått gåvor, olika gåvor som kompletterar varann precis som kroppsdelarna i en kropp. Ingen har fått alla gåvor, men alla har fått någon. Det bästa vi kan göra är alltså att lära känna oss själva tänker jag, och söka den jordmån där just våra färdigheter kan komma fram. Och där vi inte tappar bort oss själva på vägen.

Tacksam på onsdagen

Det finns några på nätet som skriver tacksamma listor på måndagar, över sådant de är glada för just den dagen. Se till exempel Eva Trillians blogg. Jag har tänkt vara med ett tag nu, men eftersom jag inte är det minsta intresserad av att lära mig hur det funkar med länkar och annat så blir det inte av. Och måndagarna går. Och går. Så nu är jag lite wild and crazy och skriver min onsdagslista istället, i väntan på att jag ska fatta hur det funkar.

Just idag är jag tacksam för...

Att katten inte har släpat hem lemlästade möss och råttor på ett tag, utan bara går omkring och är trevlig. Och lite rufsig i kalufsen kanske, men ändå.

Att vår andra katt bevisar tesen att man kan vara både cool och skraj samtidigt, och veta exakt vad man vill samtidigt som man inte har en aning. Hon är en skör och känslig liten själ med världens mest kaxiga jam, och åsikter. Och om hon kan, så kan vi andra. Bring on the självmotsägelser.

Att jag är jag. Faktiskt. Efter 44 år som just jag tycker jag att det är rätt så trevligt.

Att hösten är här. Den krispiga luften, färgerna som börjar skifta så sakteliga, vardagslunken som kommit tillbaka från semestern, och så mörkret förstås. Jag vet, i november är det kanske inte kul längre, men varför dissa julmaten bara för att den är trist vid tjugondag Knut liksom .

Att mitt jobb är roligt och inspirerande. Och att orken räcker till lite mer nu. Allt jag har lärt mig om livet och mig själv under sjukskrivningen.

Att imorgon är det tänkt att vara torsdag. Och att då finns det andra saker att vara tacksam över.

Vilse i pannkakan

Vi åkte till skogs idag, min kompis och jag. Målet var att fylla korgen med skogens guld, kantareller. Och vi hittade en hel del.

Faktum är att vi hade så roligt med att hitta svampar, så när vi tittade upp från svampstället hittade vi inte tillbaka till bilen. Hoppsan. Famlade i fickan efter telefonen och slog på gps:en. Puh, det fanns täckning.

Men vägvisaren i luren har nog aldrig plockat svamp utanför Hedesunda förut, för hon pekade ut en väg som blev dubbelt så lång och tre gånger så svår som vägen vi kommit på. Efter en riktig hard core-vandring genom riktig urskog kom vi i alla fall fram till en gammal igenvuxen skogsväg, och när vi såg vår första lada ville jag nästan gråta. Civilisationen liksom.

Long story short: Bonden skrattade gott när vi ringde på och frågade efter vägen. "Har ni plockat svamp, eller?" frågade han med ett gigantiskt varggrin som bara blev större när han förstod att vi var från sta'n. Sedan hoppade han vigt (nåja) in i sin blanka Volvo och skjutsade oss säkert en halvmil tillbaka till bilen som jag trodde jag hade sett för sista gången. Aldrig har jag varit så lycklig över att se vårt dammiga mattröda skrälle. "Då var det bara att åka hem då", sade jag till min kompis och trevade efter nycklarna i fickan.

Allt blev plötsligt så kusligt och ödesmättat tyst i skogen. Jag svalde hårt. "Nycklarna", hörde jag mig själv säga med ihålig röst långt där borta i fjärran. "Nycklarna är borta."

Välkommen höst

Sitter inne och tittar ut. På regnet som faller i tunna, tysta droppar.

Tekoppen på bordet framför. Katten som gör sig fin i fåtöljen intill. Och alldeles tyst i huset.

Morgon

Tisdag morgon och solen skiner in genom köksfönstret. Barnen har ätit sina frukostar, panikletat väskor och cyklat iväg till sin egen vardag på andra sidan stan. Jag märker på barnen att de är ett år äldre nu än vid skolstarten förra året. De orkar lite mer, är mognare, mer självständiga.

Innan jag fick mellanstora barn kändes tiden ofta väldigt lång. "Flera år till av blöjbyten och vaknätter, hur ska vi orka? Tur att man får ta en dag i taget." Nu har insikten drabbat mig att det går snabbt att växa upp, och att de snart är stora. Om knappt tre år har vi ett vuxet barn (gulp!). Och då är alla barn i familjen tonåringar. Vad hände med de små? Tur man får ta en dag i taget och vänja sig vid förändringarna lite långsamt.

Fast just nu har ju alla åkt till skolan och huset är tomt och tyst. Jag sitter ensam med en kopp te och filosoferar innan jobbet. Jag kan nog vänja mig vid det här också, förresten.

Status

Dagsformen i det stenlundska hemmet idag. Tre småsjuka barn hemma och en mamma vars energinivåer har nått helt nya höjder. Fast den som leder ligan är nog ändå den här damen. Action i hennes universum är när hon vänder sig i sängen, eller sträcker ut sig till en meter och somnar om.

Vår idol.

Fast råttorna kan hon ha för sig själv.

Nystarter

Hemma från England igen med en känsla av tacksamhet i kroppen. Och så den där influensakänslan som alltid infinner sig när jag har lånat från framtiden och bränt energi från dagar som kommer. Den här dagens krafter brände jag nog i lördags tror jag, när jag sprang omkring i högklackat på bröllop och hade mig. Nåja, jag vill inte ha det ogjort, och flunsakänningarna går över. Om jag får vila.

Idag har barnen börjat skolan - i femman, sexan och nian. Mest spännande var det med äldsta barnet som började distansskola idag, eftersom kronisk migrän gör att hon inte klarar vanlig skolgång. Vi har kämpat länge för att hon ska få det stöd hon behöver, och idag kom belöningen. Äntligen ser vi hur skolmotivationen kommer tillbaka, eftersom hon har fått bättre förutsättningar att lära sig och utvecklas utifrån sina utmaningar nu. Hoppas och ber att allt går vägen.

Själv ska jag tillbaka till jobbet imorgon, efter mina två semesterveckor. Längtar till höst nu faktiskt, får intala mig att jag måste vänta några dagar till innan jag får bylsa in mig i tjocktröjor och yllesockar. Men det kommer, snart så. Och då är jag beredd!

So long

Jag har haft en crush på England så länge jag kan minnas. När jag var liten ville jag rida omkring i röd kavaj och ridbyxor och jaga räv på hedarna. På den tiden trodde jag rävjakt var som kurragömma i fina kläder. I tonåren hade jag klippkort på British Airways. Jobbade ihop några tusen och åkte över för att andas londonsmog, klubba och vara med kompisar. Så småningom flyttade jag också hit, först som nybliven vuxen och sedan med familjen.

Det är något visst med folket här tycker jag. De är ofta opretentiösa och varma, med en torr och ibland lite vass humor. Och den brittiska naturen har alltid gett mig det där fladdret i maggropen som hör ihop med förälskelse för mig. Jag har dånat många gånger - över kustlinjen, eller skogen (som egentligen inte är så mycket till skog för en svensk, men som är alldeles förtjusande), och över alla tusentals växter som av någon anledning trivs just här men inte hemma. För att inte tala om språket. Detta hopplöst vackra språk som är omöjligt att rå på, och vars stavningsregler är som det engelska vädret - oförutsägbart. För att inte säga opålitligt.

För mig har den här resan till England varit annorlunda än de andra. Den där känslan av hopplös tonårskärlek är borta. Det är som att jag ser min stora, handlösa förälskelse i ett nyktrare ljus. Jag kan fortfarande få magknip av det vackra, men jag kan beundra och gå vidare utan att förlora jämvikten eller drömma om en framtid här. Det känns som en befrielse. Och faktum är att jag längtar hem till Gävle, till svensk höst och barrskog, mörka oktoberkvällar och så småningom rimfrost och kanske snö. So England, if you remember me: Thanks for all the fun! And so long. Cause I'm heading home tomorrow.

Stormvarning

Vi var på bröllop igår. Det var en god vän som gifte sig, och dagen var fantastisk. Mycket skratt, lite allvar, finklädda människor och nya bekantskaper. Mellan den stora festen i kyrkan och bröllopsmiddagen på restaurangen hade mr Stenlund och jag ett par timmar för oss själva, och det händer inte jätteofta kan jag säga.

Vi gick ner till havet och vinden ven kring huvudet. Tänk svensk höststorm fast med ljumma vindar så är det nog nära. Måsarna surfade på vindarna och stod nästan stilla, fast de var högt uppe i luften. Vågorna mot stenstranden och den starka vinden gjorde att det fullkomligt dånade omkring oss. Och vi sjöng. Det var nog frihetskänslan - vetskapen om att barnen var i tryggt förvar hos Farmor och vi kunde göra vad vi ville - eller tröttheten kanske, den får en ju att göra konstiga grejer. Men, i alla fall, vi fyllde lungorna med storm och sjöng. En egenpåhittad, smärtsamt dålig musikalinspirerad låt om att vi var på deeeejt. Och jag var lätt i hjärtat. Och stormande glad.

Paviljongen del 2

Och här kommer Brighton Pavillion mer i sin helhet, kortet är taget från en dubbeldäckare. Vi lever det oerhört glamorösa semesterlivet och slår till med att ta bussen, som ni förstår.

Det lustiga är att mitt i alla österländska krusiduller har arkitekten smugit dit två strama, superengelska torn a la Robin Hood. Ledtråd: de sitter nära den största lökkupolen (och det är bara den ena som syns i bild). Nu är frågan: är dessa torn ett utslag av gammal god brittisk humor, eller av att man ville få med nå't man kände igen och gillade så mycket? Måste googla.

Återvändandets våndor

Det är alltid speciellt tycker jag, att återvända till en plats som en gång varit hemma. Den här gången njuter jag av att återse platserna, göra bekantskap med våra vänners nya barn som vi aldrig träffat förut, lyssna på duvorna som alltid tycks ha något att prata om, äta toast och marmelad.

Idag tog vi min favoritpromenad till Buxted Park, en överväxt gammal herrgårdspark med damm, änder och ädelträd från fornstora da'r. Och skogsvägen dit var precis som jag minns den. Lummig. Ogenomtränglig på sina ställen. Nästan lite sagolik.

Den ungerska eken stod stolt vid vattnet och tog emot som vanligt, och hade den vuxit sedan sist var det ingen som såg det. Notera mr Stenlund som sitter vid trädets fot.

Men fåren som brukade beta på ängarna fanns inte kvar, och när de försvann började djungeln ta över. Ormbunkar höga som vuxna män, balsamin som breder ut sig över vidderna. Murgröna, björnbärssnår, högt bångstyrigt gräs. Brännässlor. Överallt, brännässlor. Först blev jag ledsen när jag såg hur den redan changerade parken ätits upp av vild natur. Det är lätt att säga men svårt i praktiken, att acceptera hur allt förändras och att vi inte återvänder till samma plats som vi lämnar. Som väl var fanns skogspromenaden hem kvar, den med allt som stod kvar. Som vanligt.

Kvällsfriden

Hemma i Sverige börjar folk jobba och gå in i höstterminen, men hos oss är det sommar en vecka till. Så länge vi är kvar i England kommer höstterminen med dess inrutade vardag inte åt oss.

Igår var det söndag och jag sov nästan hela dygnet. Det är många intryck som ska sorteras så jag gissar att jag behövde den tiden. Idag har vi skrotat runt i det stora fina huset och varit på långpromenad, och nu är det kväll och allt stannar upp. Naturen. Barnen. Tankarna. Alla så kallade måsten. Men om man lyssnar riktigt noga hör man hur det liksom surrar i bakgrunden. Det är internet som vaknat till liv, just när allt annat stannar upp. En film snurrar i något rum, youtube i ett annat, och så är det jag som knattrar på telefonen. Ganska mysigt faktiskt. Som en digital lägereld.

Duschande måsar...

... trodde jag aldrig att jag skulle få se, men idag poserade de för oss i säkert en kvart. De duschade och drack vatten och bråkade som småsyskon om bästa platsen. Det syns kanske inte på bilden men måsarna i Brighton är stora som kylskåp, och nästan lika läskiga där de flyger omkring. Lika läskiga som flygande kylskåp alltså, så mesig är jag inte.

Anita Ekberg, släng dig i väggen.

Brighton Pavillion

I Brighton har mina fötter traskat sig hesa av och till i snart 25 år nu. För mig är det förunderligt att komma tillbaka till den platsen, och se allt som förändrats. Och allt som finns kvar år efter år.

The Pavillion är ett av de landmärken som utmärkt Brighton i många, många år. En kunglig gammal sommarstuga som tagen ur tusen och en natt.

Idag var vi där med farmor och en drös med andra sommargäster. 

Brighton Pavillion är stor som ett mindre slott, men svårfotat eftersom det bygger på bredden mer än på höjden. Och så på grund av alla turister (inklusive jag) förstås, som crashar varandras fina bilder hela tiden. Men det gör inget, kameran kan ändå inte fånga allt. Och då får man ju spara bilderna i hjärtat istället.

Framme

För tre år sedan flyttade vi hem från England, och idag är första gången vi kommer tillbaka. Jag har undrat hur det kommer kännas, men nu vet jag. Det känns som att äta en favoriträtt för första gången på tre år. Eller som att kliva i älsklingsjeansen man hade glömt att de fanns. Det känns som hemma. Och det är ju för väl att man kan vara hemma på flera platser samtidigt. Att man kan älska både Uckfield och Gävle, både här och där.

Barnen njuter. Av lukterna, ljuden, språket, människorna, platserna. Och Uckfield har ju varit en viktig del av deras uppväxt. Här har de vuxit upp, utmanats, förundrats, fått ett nytt språk och - troligen - ett nytt perspektiv på världen de lever i. Inte dåligt för en liten fluglort på kartan. Jag njuter av tanken på att i två veckor få marineras i gamla godingar - i form av mat, kultur och vänner -  och att jag får göra det med människor jag älskar så det gör ont, min familj. Och att farmor är med på den här resan känns som en enda stor bonus, ett leende och en blinkning från himlen.

Resfeber

Har haft resfeber i några dagar. Ingen sådan där pirrande känsla i magropen, mer en febrig, febril aktivitet för att få ihop allt inför avfärd på vår efterlängtade semester. Intyg från apotek, alla mediciner packade, proviant så att vi ska klara semesterlivet med alla överkänsligheter. Och så vidare.


Ibland blir hjärnan överhettad och jag måste gå och vila. Emellanåt känns det ganska frustrerande att inte kunna styra över när orken tar slut, för just nu passar det bara inte. "Nähä, passar det inte så går jag" är det som att orken säger, och så släpper den in missmodet på vägen ut.

Då är det bra att ha en man som tröstar och säger: "Men du orkar mer nu än för bara några veckor sedan. Jag tycker det går bra." Och att ha en säng som alltid säger välkommen. Och erfarenhet som viskar att det kommer ta tid att bli klar med allt den här gången, nästan en vecka faktiskt.

Så nu ligger jag här och vilar. Men imorgon går taxin. Och tåget. Och flyget. Och taxin. Och sedan är vi i ett annat universum, för första gången på tre långa år. Uckfield, England, you won't know what's hitting you, för här kommer funkisfamiljen.

Perspektiv

Idag har vi tvättat inför en efterlängtad semesterresa, och eftersom vi bor i lägenhet som därtill är för liten för tvättmaskin blir det att tvätta allt på samma gång. När vi hängt allt vi kunde inomhus fanns det fortfarande högar med tvätt som inte var torr. Alltså hänger man ute. Och hoppas på uppehåll. 

Insåg snart att jag har två val - att klaga på tvättberget/att vi inte har egen tvättmaskin/att torkvädret tog paus och gav plats för spridda skurar, eller att vara tacksam för att det finns tvättstuga och att alla i familjen har kläder. Faktiskt mer kläder än vi behöver. Jag vet ju vad som är roligast, att vara snorkig eller glad och tacksam. Jag är fortfarande förvånad över att det inte är naturligt i alla lägen, att en sådan no-brainer efter mer än fyrtio år fortfarande är ett aktivt val.

Vår härliga tvätt.

R.E.S.P.E.C.T.

Carola är lite som messmör, kaviar och leverpastej. Älskad. Avskydd. I många fall missförstådd och styvmoderligt behandlad. I den här länken delar hon med sig av sin historia och får prata till punkt:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751910?programid=2071

Det är strongt av en människa som varit utsatt för det obarmhärtiga rampljuset i nästan 35 år, att fortfarande bjuda på sig själv och prata om profetior, dagboksanteckningar, flyktingkatastrofen och kärleken till musiken med samma glöd. Respekt är hon värld. Oavsett vad man gillar messmör och kaviar.

Vete, bjudningar och gummipasta

Jag minns när våra kompisar fick glutenintolerans i sin familj. Dottern som mått ganska dåligt tidigare fick ett helt nytt liv när gluten åkte ut, och jag slet mitt hår när de skulle komma och äta hos oss. Vad skulle man bjuda på? Det finns ju vetemjöl i allt. Jag minns att jag stod en eftermiddag och bakade läskiga rismjölskakor som ingen ville äta efteråt. Och jag förstod precis varför.

Nu när det är mycket som våra barn inte tål, så ser jag ofta min egen förvirring i andras blick. Den där famlande, småstressade blicken hos en person som bara har en tanke i huvudet: "Hjälp, vad ska jag bjuda på?" Men vi vet vid det här laget vad som funkar och inte, och här kommer en liten lista på sådant som veteallergiker eller -överkänsliga kan äta istället för vete. Så att man kan bjuda sina vänner på kaffe utan att man måste ta semester för att baka först. Vi börjar med fikat:

Delicatobollar
Fruktsallad
Knäckebröd om man vill ha mackor (innehåller dock gluten)
Riskakor
Maränger
Kokosbollar utan kexbotten
Mandelbiskvier
Och vill man baka själv kan man göra chokladbollar, risbräck, rocky road, kokostoppar eller varför inte vanlig rulltårta med potatismjöl istället för vete. Man kan också ta en korv med mandelmassa (obs! Jag mensr egentligen köpa), skära i tunna skivor och grädda i 175 grader.

Mat är lite mindre kinkigt, en potatis är ju alltid en potatis liksom. Men vill man bjuda på pasta så finns det risnudlar som funkar hur bra som helst, det finns i alla livsmedelsaffärer nu för tiden. Godare än specialpastan alla gånger, och prisvärt. Sedan finns ju Lidls jättegoda gnocchi också, som är helt potatisbaserad och får en paltjunkie som mig att jubla högt över gummikonsistensen. Jag har precis upptäckt gnocchin och försöker övertyga familjen om att det är fantastiskt. Det går så där. Men jag blir i alla fall proppmätt.

Gnocchi. Från Lidl.

Neuropsykiatriska diagnoser

Idag har vi varit på "Buppen" och fått den slutgiltiga diagnosen på ett av våra barn. Det betyder att alla i familjen har egna diagnoser nu, och tre av fem har neuropsykiatriska variationer.

För vår familj har varje diagnos, och kanske särskilt de neuropsykiatriska, varit en tröst och en hjälp för att kunna hantera livet och hur just vi tickar. En del är skeptiska till diagnoser eftersom det kan bli en typ av "labelling" och ett sätt att förenkla den komplexa verkligheten. Men för oss har det alltså varit en tröst: "Aha, det finns fler som har det så här? Okej, våra specifika problem beror alltså inte på ointresse/ovilja/något annat ospecificerat utan på en funktionsvariation?"

Sedan är det ju förstås ofrånkomligt att man måste bearbeta varje diagnos som blir aktuell, kanske sörja eller vara arg ett tag för att sedan acceptera hur det nu är istället för vad man förväntade sig av livet. Den här gången trodde jag att jag skulle slippa det, eftersom vi redan hade ADD i familjen och bearbetningen redan var avklarad. Jag var säker på att det bara handlade om ADD. Men så sade psykologen att det kunde vara Asperger också.

Typiskt.

En dag sade jag till mr Stenlund att jag nog inte orkar en diagnos till i familjen och antydde att jag nog var lite sugen på att ge upp. Då tittade han på mig med sina mandelformade ögon och sade: "Men, du behöver inte bry dig om någon diagnos, du känner ju vår son och vet vad han behöver. Tänk inte på Asperger, tänk på vår pojke." Så det har jag gjort sedan dess. Och idag fick vi veta att vår lille gosse lever med en mix av Asperger och ADD. Och det är helt ok. Jag känner ju min pojke och vet vad han behöver. Och vi vill inte ha det på något annat sätt, för funktionsvariationerna är ju en del av alla de faktorer som gör vår pojke till det lilla knippe av ljuvlighet som han är.

Så försiktigt, försiktigt ställer jag så Asperger på översta hyllan i tankens medicinskåp. Där står den bra, bredvid ADD, kronisk migrän, utmattning/hjärntrötthet, astma, IBS, födoämnesallergier och kanske något mer. Sedan stänger jag dörren, går ut i kökskaoset och lagar mat vid mr Stenlunds sida, och så äter vi tillsammans med barnen och försöker hålla kaoset på en lagom nivå. Vårat kaos. Vårat underbara välsignade kaos. Vårat underbara välsignade liv.

Natans supergranola to die for

Om man varken tål gluten, vetestärkelse eller majs finns det inte så många flingsorter att välja på när man köper sin frukostmat. Och sonen går inte på att det skulle vara gott att äta bovetecornflakes eller något annat substitut som kostar som drottningens juveler. Då återstår alltså att göra något själv.

Med inspiration från Start-paketen kom så detta recept till. Och den här bullmamman är inte intresserad av komplicerade grejer i köket - det är så mycket annat som är krångligt - jag vill hellre att det där med bakning till barnen faktiskt ska bli av. Så here goes, min enkla granola för födoämnesöverkänsliga. Sockerkänsliga göre sig icke besvär:

I en bakplåtspappersklädd långpanna blandas:

500 g rent havregryn
2 dl havrekli (om man klarar rester av gluten, annars blir t. ex. mandelmjöl jättegott)
2 dl socker
1 msk vaniljsocker
1 dl rapsolja
1 dl ljus sirap
1 dl vatten, eller så mycket att det blir smulor när man blandar ihop. Det går lättast för hand.

Baka i ca 30 - 40 min på 175 grader. Vänd granolan emellanåt, ca var tionde minut. Låt torka färdigt på eftervärmen. Man kan gärna blanda i russin i efterhand. Men sedan är det klart.

Ingen disk (nästan). Inga ledsna magar. Inga utpumpade föräldrar. Bara glada mätta barn. Win. Win.

Första måndagen

Idag har jag återgått till mitt jobb så smått efter månader av sjukskrivning, och jag inser att jag är en annan människa idag än jag var för ett år sedan. Och tur är väl det, för jag vill inte gå in i väggen fler gånger. Några saker jag har lärt mig på vägen:

Man ska vila när man är trött, även om tröttheten kommer olägligt. Få saker är så viktiga att de inte kan vänta.

Det går utmärkt att handla med öronproppar om man blir trött av för mycket intryck. Och att äta familjemiddag, och sitta på kontoret med öronproppar också för den delen. Missar man något viktigt så kommer det nog upp fler gånger. 

Små segrar är också segrar.

Även om någon är sjuk kan det finnas mycket som fungerar. Ingen människa är sin sjukdom, man har en sjukdom eller ett funktionshinder. Och man kan vara både sjuk och frisk samtidigt, som min son säger.

Man kan skjuta upp. Eller boka av om man inte orkar. Man kanske till och med måste ibland.

Solen lyser varje dag, även molniga dagar. Det finns alltid saker att tacka för, och ett lugnare tempo gör det lättare att se dem.

Just nu tackar jag för min blogg, att jag skriver igen och känner glädje i det. Tänk att det är så kul att få skapa något, om så bara med några ord. 

 

Utflykt

Vi åkte på utflykt idag, till Limön som är en av få öar i skärgården utanför Gävle. När man kliver av båten är det som att komma till Saltkråkan varenda gång, jag bara väntar mig att farbror Melker ska gå förbi på väg till sin båt och Westerman röka pipa på bänken utanför affären. Men de dök inte upp den här gången heller.

Vi travade runt nästan hela ön. Mr Stenlund hade med sig en liten skottkärra till all mat (två mammor hade packat för varsitt kompani så utrymmet gick åt), och vi tog personbästa med att fika fem gånger på sex timmar. Rekordet var när vi åt glass utanför handelsboden och sedan tog lite kaffe trettio meter längre upp i backen. Men jag klagar inte.

Vi klättrade i fyren. Eller mammorna plåtade dem som klättrade i fyren.

Sedan hoppade vi förstås på stenar vid vattnet - det bästa med sommar om man frågar mig. Och hittade en död säl i vattenbrynet. Jag trodde det var en mindre val först, eller en tonfisk eller kanske en (något oformlig) sjöjungfru.

Och rätt som det var kom båten tillbaka och hämtade alla glada semesterfirare. Det har varit en alldeles underbar dag.

Hitta bloggar?

Å vad jag vill hitta bra, roliga, fina, tänkvärda, och vackra bloggar som jag kan följa om ditt och datt. Sedan jag tog paus i bloggosfären för flera år sedan vet jag inte var jag ska hitta de där pärlorna som måste finnas där ute i cyberuniversum. Och med risk att kasta ut frågan ut i tomma intet, eftersom jag är en newbie igen och knappt någon hittar hit än, så tar jag min själ i min hand och frågar ändå på darrande ben: Vad läser ni? Vilka bloggar får er att skratta, gråta, rysa, baka, virka, stå på barrikaderna, lära er mer om era nördigaste intressen? Min blogglista är för kort. Underbar men kort.

Varma dagar i skogen

Igår var en riktig högsommardag och vi åkte med mamma till Ockelbo för att se på gamla skolplanscher. Sedan fanns det en massa secondhandbutiker att strosa i, men allt jag kunde tänka på var att få doppa fötterna i något vattendrag.

På hemvägen körde vi genom de vackra gästrikskogarna, jag kan verkligen inte få nog av dem. När vi bodde i England var det tallskogen jag saknade mest - dofterna, ljuset, sommarsolvärmen. Nämnde jag dofterna förresten? Jag har en dröm om att kunna göra tallskogen rättvisa på ett fotografi, med solen som silas mellan trädstammarna och doften av mossa och barr som nästan går att ta på. Får kliva upp tidigt, tidigt någon morgon, fylla kaffetermosen och ge mig ut, när solen ligger lågt. Till dess drömmer jag om den perfekta bilden.

Lördag morgon

Bara fåglarna i träden är vakna, och så jag. Det blir så när jag har klämt in för mycket dagen innan, hjärnan snurrar igång tidigt, tidigt, fast den borde vila. Mamma är här på en kortvisit, och igår gjorde vi Karin och Carl Larssons Sundborn hela långa dagen. Länge sedan jag pratade så mycket.

Det är lustigt det där att jag känner mig så lik min mamma, både inuti och utanpå. Det finns nästan ingen jag skrattar så mycket tillsammans med, och kanske ingen som förstår mig så väl som hon gör. Jag tror att naturen - eller Gud, vilket man väljer - log mot sin skapelse när hon ordnade så att alla skulle ha föräldrar. Människor som alltid tror på en, älskar en och vill en väl. Som står ut med kladdiga, trötta småbarnsår, skräniga tonår och ett liv av 'kan själv'.

Min egen mamma fick lämna sin familj och sitt land under andra världskriget, och kom till en ny familj i Sverige. Tillsammans med 70 000 andra barn kom hon, en liten fyraåring i en överlastad godsvagn över gränsen från Finland. Och nu är de här igen, barnen som kommer med kläderna de står i, en livstid av minnen och historia, och som på darriga ben söker en framtid hos oss. En del med sina föräldrar, andra inte.

Världen är trasig. Guds försyn, att alla ska ha egna mammor och pappor att gömma sig hos när livet blir tufft, är inte allas erfarenhet. Men alla är någons barn, och alla har någon gång överlevt bara för att någon annan ville deras liv och tog hand om dem. Och jag tror, nej jag vet, att alla är oändligt, outgrundligt kända. Och älskade.

Mer om vila, eller den tysta revolutionen

Idag är det söndag igen, och för en vecka sedan testade jag för första gången att göra bara det jag ville under en hel dag, att praktisera vilodag helt enkelt. Det blev en succé, inte på diskbänken kanske, men väl i hjärta och hjärna. Idag är det söndag igen och jag vilar glatt vidare.

Nu när jag är utmattad möter jag många som lider av stress och höga förväntningar på sig själva. Och jag upphör aldrig att förundras över att vi är många om inte orkar med dagens tempo och alla stimuli som sköljer över oss hela tiden. Och ändå kämpar jag med känslan av att jag är ensam i hela världen om att gå och lägga mig tidigt, vilja dra täcket över huvudet och inte träffa en kotte ibland, och att normaltillståndet för alla är att alltid vara på språng. Det är dumt, jag vet, men jag tror det finns en förklaring. Vi skapar till stor del vår bild av världen utifrån hur andra presenterar den. Och samhällsdiskursen går ofta ut på aktivitet. Man behöver bara kolla in sociala medier för att se vad som har status hos medelsvensson - att jobba, laga god mat, resa, åka skidor i fjällen, träffa nära och kära, renovera... Och då är det lätt att sätta likhetstecken mellan det man ser andra presentera av sin vardag och "hur det borde vara". Jag borde jobba heltid, för det är så lyckade människor gör, fast jag kanske inte mår bra av det. Jag borde vara på språng och utnyttja all ledig tid till att hitta på saker, jag borde vara som alla andra. Men faktum är att många av oss inte är som "alla andra". Högkänsliga till exempel. Eller introverta. Listan kan göras lång.

Knepet för mig har blivit att börja lyssna mer inåt. Och det är ju vansinnigt att man ska lära sig det när man är över 40, men så är det i mitt fall. Jag skyller på att jag är kvinna, högkänslig och introvert, och uppväxt med att ta ansvar för alla andras känslor och behov. För att kunna navigera bland alla normer och rollförväntningar har jag börjat fråga mig själv: Vad behöver jag? Vad vill jag egentligen? Vad tycker jag om det här? Och det är skönt, jag borde ha fyllt 40 för länge sedan. Äntligen bygger jag så sakta mitt eget liv, efter mina egna förutsättningar och behov. Åtminstone är det målet. Men, tänker kanske vän av ordning, det är väl onödigt själviskt att sätta sitt eget först. Ja, om det är det enda man gör. Men för många av oss har alla andras eventuella behov räknats alldeles för mycket, alldeles för länge och till alldeles för hög kostnad för oss själva. Jesus, som är min förebild, sade att vi ska älska vår nästa som oss själva. Och för en del av oss handlar det om att ställa ner andra från pidestalen och börja behandla oss själva lika vänligt som vi behandlat andra i alla år.

Så, alla högkänsliga, utmattade, introverta, alla med neuropsykiatriska funktionshinder, alla ni som njuter av att gå och lägga er tidigt en fredagkväll - tillsammans kan vi revolutionera världen! Vi kan, med våra liv visa att det finns andra sätt att leva, våra sätt att leva. Stillsammare, tystare, lugnare, med utrymme att tänka en tanke färdigt, att inte behöva producera hela tiden. Vi kan vända upp och ner på bilden av det lyckade livet. Under en filt, alldels ensamma och utan att facebooka om det. Den tysta revolutionen.

Nöjd

Jag vaknade med en sång i morse, det kanske blir så när man får sovmorgon, vad vet jag. Tänkte på allt vi har, allt det Gud har gett oss, och fylldes av en sådan glädje över livet. Sången är gammal och lite barnslig, men fylld av en förnöjsamhet över livet som är så vacker. Och jag tror att det är med förnöjsamhet som med vilken sport som helst; det kan kännas jobbigt innan man ger sig iväg men när man väl tagit sig ut i spåret mår man så bra av det. Och rätt som det är märker man att man har fått upp flåset, att det som var jobbigt i början går av bara farten.
Jag ska nog träna lite på min nöjd-kondition idag. Här är sångtexten förresten:

Liten fågel satt en gång
på en gren och sjöng en sång
kvittrade så glad, kvi vitt
allting har jag fritt, kvidevitt
källans flöde, dagligt bröd
aldrig har jag lidit nöd
Och så har jag, må ni tro,
Ett litet, litet bo, kvidevitt

Kakor på en spik

Vad konstigt det är med krafterna man har - vissa dagar tycker jag att jag orkar massor och andra dagar blir den enklaste uppgift svår och utmattande. Jag har i alla fall lärt mig att jag mår bättre av att inte ta kål på mig själv de dagar kraften tryter - det går att diska middagsdisken imorgon bitti också, och om jag vilar när jag är trött går det lättare att ta igen det där man inte orkade efter en natts sömn eller så. Igår eftermiddag var det väldigt mycket dag kvar i slutet på orken. Och idag har jag skuttat omkring (nåja, jämförelsevis i alla fall) i köket och bakat så det stått härliga till. Det var länge sedan kan tilläggas.

I vår familj är det flera som har ganska svår överkänslighet, och korsallergier mot olika födoämnen. Det innebär att det är många gamla goda recept som inte funkar hos oss. Och vi har försökt att baka gott matbröd utan bland annat vetemjöl, mjölkprotein, soja och majs, men vi har fått böja oss för att barnen tycker att allt smakar hö och därför inte vill äta. Alltså har det ofta blivit knäckebröd hos oss, och delicatobollar som våra kids faktiskt tål. Det blir lite trist i längden.

Men så idag blev jag plötsligt lite wild and crazy och ville testa några av våra gamla favoritrecept från Sju sorters kakor. Jag tog några gamla recept och bytte ut vetemjölet mot en egenkomponerad superbra mjölblandning, and lo and behold, det funkade! Det blev till och med jättegott. Nu har vi chokladsnittar som vilken vetejunkiefamilj som helst, och havreflarn. Ni kan ju tänka er trettonåringen som äter som en häst och växer mer än en centimeter i månaden, när han insåg att 1) det fanns kakor hemma igen, och 2) de faktiskt var goda. Det värmde ett modershjärta. Hoppas bara att det blir fler dagar med krafter över, för den här dagens kakskörd är snart slut. Nåja, vi kan ju leva utan kakor också, det har vi ju bevisat i ett halvår eller så.

Om man som vi har kinkiga magar och behöver äta vetefritt, så kommer här receptet på min mjölblandning som funkar både till pannkakor och småkakor som det verkar. Sockerkakan blev det lite höfeeling på, så den bakar man på egen risk:

1 påse teffmjöl (ca 500 g)
1 påse Risenta rismjöl
1 påse Risenta havremjöl (eller motsvarande mängd havregryn som mixats i matberedare)
1 pkt potatismjöl (men jag använde faktiskt pofiber den här gången)

Häll allt i en stor påse och blanda om. Klart. Pannakaksreceptet kommer när vi gjort plättar nästa gång. Nu ska här knapras!

Vad är det här egentligen?

Ja, vad är det här för blogg egentligen? När den startade för tre år sedan hade familjen Stenlund - ursvensk - ganska nyss flyttat till England. Jag behövde få utlopp för allt det nya som omgav mig och alla vackra vyer som fullkomligt åt upp mig inifrån - eller så kändes det i alla fall. Det var så vackert att man gick sönder en smula, och jag behövde bearbeta bilderna genom en kameralins. Idag har tre år gått och livet har gått vidare.Vi är gävlebor och trivs med det, livet har förändrats totalt förutom familjen som fortfarande är någorlunda densamma. Bostadsort och plats, jobb, vänner, engagemang, språk, utmaningar, preferenser, förutsättningar, i prinicp allt ser annorlunda ut. Så nu står jag inför frågan vilken blogg jag vill ha egentligen, eftersom jag verkligen vill ge den en chans till. Och jag tror det blir så här: lite småfunderingar, lite bilder från vardagen och vackra vyer, en del kristet - ja, jag är kristen, och stolt över det, det - och kanske något mer. Ja, så får det bli. Från och med nu är den här bloggen min personliga vykortslåda med lite allt möjligt. Men jag lovar att det inte blir några selfies. Och inga sminktips, för det har jag inga.

Vilodag

Det finns en gammal judisk tradition som går ut på att en dag i veckan är speciell, och avskild för vila. Judarna firar den på lördagar och kallar det sabbat, kristna brukar fira den på söndagar. När jag var barn så var alla affärer stängda på söndagen, eftersom vilodag fortfarande var ett begrepp som märktes i den svenska kulturen och samhällsstrukturen. Idag vet vi ju hur det ser ut - man kan gå och handla i Tokyo fast man sitter hemma i soffan i Flen, och det kan man göra dygnets alla timmar, veckans alla dagar och årets alla veckor. Och fler och fler av dagens svenskar kämpar med stressrelaterade problem. Bland annat jag. Finns det då något samband mellan stressen och det faktum att att vilan inte är schemalagd i samhället längre, att vi själva tvingas ta ansvar för att vilan blir av? Jag tror förstås det.

För några år sedan försökte vi få till det där med vilodag i familjen, bland annat eftersom jag är  beroende av vila och återhämtning för att må bra. Det slutade med att vi fick avbryta vårt lilla vilodagsexperiment för att jag blev för stressad. Ska man ha vilodag så måste man ju ha riktig söndagmiddag tänkte jag, och välstädat hemma så att man kan slappna av, och förmodligen gäster och så vidare. Ja, ni fattar nog. Jag blev tröttare av att ha vilodag än av att bara strunta i det och jobba på som vanligt. Och mera ilsken blev jag också. Det var mina egna krav som spökade förstås. Ingen hade sagt till mig att jag måste leka lyckliga familjen varje söndag, det hade jag kommit på själv.

För några dagar sedan pratade jag med min syster som är väldigt klok, och hon berättade om att hon vilar en dag i veckan och att det känns som att hon får en present varje gång. Jag blev förvånad eftersom jag bara hade upplevt vilodagen som kravfylld, och berättade för henne om mina erfarenheter. Hon skrattade! Jag frågade om hon hade några regler för vad hon skulle göra på sina vilodagar, för det har jag läst om folk som har - ingen skärmtid, inte gå på affären och så vidare - för att ta vara på vilodagen på rätt sätt. Det visade sig att min syster bara har en regel - att bara göra det hon verkligen vill den dagen, och ingenting annat. "För vilodagen är ju till för människan", sade hon,  "inte tvärtom. Det sade Jesus."

Så. Idag firar jag alltså vilodag. Jag har inte städat sönder mig innan, inte planerat in en massa, jag låter bara dagen gå som den vill och gör vad jag har lust med. Vi har ätit rester till lunch. Jag har virkat i solen. Jag har gått en liten sväng til affären. Och jag har vilat. På riktigt vilat, inte som man "borde", utan med det jag behövde just idag. Och faktiskt, det känns som en present, kanske för första gången i mitt liv! Och det bästa är att det kommer en ny vilodag om en vecka igen. Då ska jag kanske göra ingenting!

Körsbär

Här moffas det körsbär så kärnorna flyger. Tack till den lokala livsmedelsbutiken som ställer upp som vikarie för vår trädgård som inte finns. Än. Men kanske sen.

Sommarfeeling

Jag njuter så av sommaren i år: de varma vindarna, solen som tittar fram för det mesta, och naturen som försöker bräcka sig själv med blommor och blad. En vanlig dag åker jag till jobbet på morgonen och är hemma lagom till lunchen med barnen. Sedan brukar vi öva simning med kidsen innan middag, i en liten pool i närheten, och då är ändå hela kvällen kvar sedan. Förra sommaren var jag sönderstressad och hann inte ens varva ner under semestern. Jag visste ju inte då att hjärnan skulle lägga av några månader senare, och att leva konstant på högvarv var normaltillståndet. Men det var då. I år är jag nöjd när jag städat lite hemma, eller efter några timmar med ofarliga uppgifter på arbetsträningen. Och det finns krafter kvar. Nyfikenheten på livet är tillbaka, och längtan efter att hitta på saker igen. Så enkla saker, och viktiga.

Lyckan

Tänker en del på lyckan, den där känslan av eufori och tacksamhet över livet som kommer över en när man minst anar det. Så flyktig, och så viktig att få drabbas av emellanåt, som ett vaccin mot tristess och hopplöshet. Igår gick lyckan förbi, hälsade och lyfte på hatten när jag stod och fotade vid badplatsen. Är tacksam för de ögonblicken av nåd.

Acceptansen

I år fyller jag och mr Stenlund 20 år som gifta, och eftersom det råkar sammanfalla med att jag har en massa tid över har jag börjat virka igen. 20 färger för 20 år, så jag kan väl säga att det blev en del mindre lyckade färger som kom med på slutet. Som väl är tyckte tioåringen att min absoluta fulaste färg var finast, så då är man ju nöjd ändå. Och i förra inlägget skrev jag så klokt om att alla är mer än sina skavanker och epitet, så då är det klart att ljuslila och grisskärt ändå ska vara med. Jag måste bara öva på att få in den rätta schvungen i acceptansen.

Med blogg

Vad kul, det känns som att jag har blivit med blogg igen. Ringrostig men sugen! Idag har jag börjat arbetsträna på mitt gamla jobb, efter mer än ett halvår på avbytarbänken. Det känns bara roligt, även om det blir en utmaning att hitta en nivå som jag orkar med utifrån mina nya förutsättningar. I höstas drabbades jag - nästan som en blixt från en klar himmel - av hjärntrötthet, och tänkte först sjukskriva mig i ett par dagar. Men i och med att jag sjukskrev mig stängde hjärnan av, och 8 månader senare blir jag fortfarande lätt trött och överväldigad av för många intryck. Men jag mår bättre. Mycket bättre. Och jag har faktiskt lärt mig mycket om mig själv efter vägen.

Under den här tiden har jag blivit påmind om hur lätt det är att bilda sig en uppfattning om andra utifrån vad de går igenom, och om hur förminskande det kan vara. En kompis drabbades av sorg en gång, och hon störde sig på hur folk lade huvudet på sned och inte kunde prata om vanliga saker längre, bara för att hon sörjde. Hon var fortfarande samma människa, men folk runtomkring förändrades och började behandla henne annorlunda. Jag tänker att vi alltid är så mycket mer än våra omständigheter och begränsningar. En psykiskt sjuk människa är en gåva till sin omgivning och bör tas på allvar som människa först och främst, inte som sjuk. En fotomodell är mer än en kropp och ett hårsvall, och en invandrare är så mycket mer än språksvårigheter och brist på erfarenhet av det svenska systemet. Ett barn med ADHD har massor att ge, inte trots sin neuropsykiatriska diagnos utan på grund av den! En bankdirektör är mer än sin titel. Vi behöver se på varandra som en helhet, och utgå mindre från de epitet vi så gärna klistrar på varann. Gud give att jag ger folk en chans när jag vill placera andra i fack.

Tre år efter senaste inlägget får man nog räkna det här som en ny blogg, det återstår att se om jag får in schvungen med skrivandet. Men å vad jag har saknat att blogga! Numera bor den här missusen i Sverige igen, jag har inte fotat så mycket som jag velat men curlat barn desto mer. Två av våra tre blev jättedåliga när vi flyttade från England, så om man vill sammanfatta den senaste åren får det bli 'möten'. Skolmöten, sjukhusmöten, möten för provtagning/utredning/nya mediciner, andra mediciner och såvidare i en härlig treårsloop. Nåja, ingen är livshotande sjuk, vi lär oss mycket efter vägen, och nu är det sommar så stressen har gått på semester (typ).
Hittade en bild som ville fotas idag, avslutar med den. Det var någon som hade gjort fint vid entren och det gjorde mig så glad, fast jag bara gick förbi. Tänk att en blomma på någon annans trapp kan betyda så mycket!