Utflykt

Vi åkte på utflykt idag, till Limön som är en av få öar i skärgården utanför Gävle. När man kliver av båten är det som att komma till Saltkråkan varenda gång, jag bara väntar mig att farbror Melker ska gå förbi på väg till sin båt och Westerman röka pipa på bänken utanför affären. Men de dök inte upp den här gången heller.

Vi travade runt nästan hela ön. Mr Stenlund hade med sig en liten skottkärra till all mat (två mammor hade packat för varsitt kompani så utrymmet gick åt), och vi tog personbästa med att fika fem gånger på sex timmar. Rekordet var när vi åt glass utanför handelsboden och sedan tog lite kaffe trettio meter längre upp i backen. Men jag klagar inte.

Vi klättrade i fyren. Eller mammorna plåtade dem som klättrade i fyren.

Sedan hoppade vi förstås på stenar vid vattnet - det bästa med sommar om man frågar mig. Och hittade en död säl i vattenbrynet. Jag trodde det var en mindre val först, eller en tonfisk eller kanske en (något oformlig) sjöjungfru.

Och rätt som det var kom båten tillbaka och hämtade alla glada semesterfirare. Det har varit en alldeles underbar dag.

Hitta bloggar?

Å vad jag vill hitta bra, roliga, fina, tänkvärda, och vackra bloggar som jag kan följa om ditt och datt. Sedan jag tog paus i bloggosfären för flera år sedan vet jag inte var jag ska hitta de där pärlorna som måste finnas där ute i cyberuniversum. Och med risk att kasta ut frågan ut i tomma intet, eftersom jag är en newbie igen och knappt någon hittar hit än, så tar jag min själ i min hand och frågar ändå på darrande ben: Vad läser ni? Vilka bloggar får er att skratta, gråta, rysa, baka, virka, stå på barrikaderna, lära er mer om era nördigaste intressen? Min blogglista är för kort. Underbar men kort.

Varma dagar i skogen

Igår var en riktig högsommardag och vi åkte med mamma till Ockelbo för att se på gamla skolplanscher. Sedan fanns det en massa secondhandbutiker att strosa i, men allt jag kunde tänka på var att få doppa fötterna i något vattendrag.

På hemvägen körde vi genom de vackra gästrikskogarna, jag kan verkligen inte få nog av dem. När vi bodde i England var det tallskogen jag saknade mest - dofterna, ljuset, sommarsolvärmen. Nämnde jag dofterna förresten? Jag har en dröm om att kunna göra tallskogen rättvisa på ett fotografi, med solen som silas mellan trädstammarna och doften av mossa och barr som nästan går att ta på. Får kliva upp tidigt, tidigt någon morgon, fylla kaffetermosen och ge mig ut, när solen ligger lågt. Till dess drömmer jag om den perfekta bilden.

Lördag morgon

Bara fåglarna i träden är vakna, och så jag. Det blir så när jag har klämt in för mycket dagen innan, hjärnan snurrar igång tidigt, tidigt, fast den borde vila. Mamma är här på en kortvisit, och igår gjorde vi Karin och Carl Larssons Sundborn hela långa dagen. Länge sedan jag pratade så mycket.

Det är lustigt det där att jag känner mig så lik min mamma, både inuti och utanpå. Det finns nästan ingen jag skrattar så mycket tillsammans med, och kanske ingen som förstår mig så väl som hon gör. Jag tror att naturen - eller Gud, vilket man väljer - log mot sin skapelse när hon ordnade så att alla skulle ha föräldrar. Människor som alltid tror på en, älskar en och vill en väl. Som står ut med kladdiga, trötta småbarnsår, skräniga tonår och ett liv av 'kan själv'.

Min egen mamma fick lämna sin familj och sitt land under andra världskriget, och kom till en ny familj i Sverige. Tillsammans med 70 000 andra barn kom hon, en liten fyraåring i en överlastad godsvagn över gränsen från Finland. Och nu är de här igen, barnen som kommer med kläderna de står i, en livstid av minnen och historia, och som på darriga ben söker en framtid hos oss. En del med sina föräldrar, andra inte.

Världen är trasig. Guds försyn, att alla ska ha egna mammor och pappor att gömma sig hos när livet blir tufft, är inte allas erfarenhet. Men alla är någons barn, och alla har någon gång överlevt bara för att någon annan ville deras liv och tog hand om dem. Och jag tror, nej jag vet, att alla är oändligt, outgrundligt kända. Och älskade.

Mer om vila, eller den tysta revolutionen

Idag är det söndag igen, och för en vecka sedan testade jag för första gången att göra bara det jag ville under en hel dag, att praktisera vilodag helt enkelt. Det blev en succé, inte på diskbänken kanske, men väl i hjärta och hjärna. Idag är det söndag igen och jag vilar glatt vidare.

Nu när jag är utmattad möter jag många som lider av stress och höga förväntningar på sig själva. Och jag upphör aldrig att förundras över att vi är många om inte orkar med dagens tempo och alla stimuli som sköljer över oss hela tiden. Och ändå kämpar jag med känslan av att jag är ensam i hela världen om att gå och lägga mig tidigt, vilja dra täcket över huvudet och inte träffa en kotte ibland, och att normaltillståndet för alla är att alltid vara på språng. Det är dumt, jag vet, men jag tror det finns en förklaring. Vi skapar till stor del vår bild av världen utifrån hur andra presenterar den. Och samhällsdiskursen går ofta ut på aktivitet. Man behöver bara kolla in sociala medier för att se vad som har status hos medelsvensson - att jobba, laga god mat, resa, åka skidor i fjällen, träffa nära och kära, renovera... Och då är det lätt att sätta likhetstecken mellan det man ser andra presentera av sin vardag och "hur det borde vara". Jag borde jobba heltid, för det är så lyckade människor gör, fast jag kanske inte mår bra av det. Jag borde vara på språng och utnyttja all ledig tid till att hitta på saker, jag borde vara som alla andra. Men faktum är att många av oss inte är som "alla andra". Högkänsliga till exempel. Eller introverta. Listan kan göras lång.

Knepet för mig har blivit att börja lyssna mer inåt. Och det är ju vansinnigt att man ska lära sig det när man är över 40, men så är det i mitt fall. Jag skyller på att jag är kvinna, högkänslig och introvert, och uppväxt med att ta ansvar för alla andras känslor och behov. För att kunna navigera bland alla normer och rollförväntningar har jag börjat fråga mig själv: Vad behöver jag? Vad vill jag egentligen? Vad tycker jag om det här? Och det är skönt, jag borde ha fyllt 40 för länge sedan. Äntligen bygger jag så sakta mitt eget liv, efter mina egna förutsättningar och behov. Åtminstone är det målet. Men, tänker kanske vän av ordning, det är väl onödigt själviskt att sätta sitt eget först. Ja, om det är det enda man gör. Men för många av oss har alla andras eventuella behov räknats alldeles för mycket, alldeles för länge och till alldeles för hög kostnad för oss själva. Jesus, som är min förebild, sade att vi ska älska vår nästa som oss själva. Och för en del av oss handlar det om att ställa ner andra från pidestalen och börja behandla oss själva lika vänligt som vi behandlat andra i alla år.

Så, alla högkänsliga, utmattade, introverta, alla med neuropsykiatriska funktionshinder, alla ni som njuter av att gå och lägga er tidigt en fredagkväll - tillsammans kan vi revolutionera världen! Vi kan, med våra liv visa att det finns andra sätt att leva, våra sätt att leva. Stillsammare, tystare, lugnare, med utrymme att tänka en tanke färdigt, att inte behöva producera hela tiden. Vi kan vända upp och ner på bilden av det lyckade livet. Under en filt, alldels ensamma och utan att facebooka om det. Den tysta revolutionen.

Nöjd

Jag vaknade med en sång i morse, det kanske blir så när man får sovmorgon, vad vet jag. Tänkte på allt vi har, allt det Gud har gett oss, och fylldes av en sådan glädje över livet. Sången är gammal och lite barnslig, men fylld av en förnöjsamhet över livet som är så vacker. Och jag tror att det är med förnöjsamhet som med vilken sport som helst; det kan kännas jobbigt innan man ger sig iväg men när man väl tagit sig ut i spåret mår man så bra av det. Och rätt som det är märker man att man har fått upp flåset, att det som var jobbigt i början går av bara farten.
Jag ska nog träna lite på min nöjd-kondition idag. Här är sångtexten förresten:

Liten fågel satt en gång
på en gren och sjöng en sång
kvittrade så glad, kvi vitt
allting har jag fritt, kvidevitt
källans flöde, dagligt bröd
aldrig har jag lidit nöd
Och så har jag, må ni tro,
Ett litet, litet bo, kvidevitt

Kakor på en spik

Vad konstigt det är med krafterna man har - vissa dagar tycker jag att jag orkar massor och andra dagar blir den enklaste uppgift svår och utmattande. Jag har i alla fall lärt mig att jag mår bättre av att inte ta kål på mig själv de dagar kraften tryter - det går att diska middagsdisken imorgon bitti också, och om jag vilar när jag är trött går det lättare att ta igen det där man inte orkade efter en natts sömn eller så. Igår eftermiddag var det väldigt mycket dag kvar i slutet på orken. Och idag har jag skuttat omkring (nåja, jämförelsevis i alla fall) i köket och bakat så det stått härliga till. Det var länge sedan kan tilläggas.

I vår familj är det flera som har ganska svår överkänslighet, och korsallergier mot olika födoämnen. Det innebär att det är många gamla goda recept som inte funkar hos oss. Och vi har försökt att baka gott matbröd utan bland annat vetemjöl, mjölkprotein, soja och majs, men vi har fått böja oss för att barnen tycker att allt smakar hö och därför inte vill äta. Alltså har det ofta blivit knäckebröd hos oss, och delicatobollar som våra kids faktiskt tål. Det blir lite trist i längden.

Men så idag blev jag plötsligt lite wild and crazy och ville testa några av våra gamla favoritrecept från Sju sorters kakor. Jag tog några gamla recept och bytte ut vetemjölet mot en egenkomponerad superbra mjölblandning, and lo and behold, det funkade! Det blev till och med jättegott. Nu har vi chokladsnittar som vilken vetejunkiefamilj som helst, och havreflarn. Ni kan ju tänka er trettonåringen som äter som en häst och växer mer än en centimeter i månaden, när han insåg att 1) det fanns kakor hemma igen, och 2) de faktiskt var goda. Det värmde ett modershjärta. Hoppas bara att det blir fler dagar med krafter över, för den här dagens kakskörd är snart slut. Nåja, vi kan ju leva utan kakor också, det har vi ju bevisat i ett halvår eller så.

Om man som vi har kinkiga magar och behöver äta vetefritt, så kommer här receptet på min mjölblandning som funkar både till pannkakor och småkakor som det verkar. Sockerkakan blev det lite höfeeling på, så den bakar man på egen risk:

1 påse teffmjöl (ca 500 g)
1 påse Risenta rismjöl
1 påse Risenta havremjöl (eller motsvarande mängd havregryn som mixats i matberedare)
1 pkt potatismjöl (men jag använde faktiskt pofiber den här gången)

Häll allt i en stor påse och blanda om. Klart. Pannakaksreceptet kommer när vi gjort plättar nästa gång. Nu ska här knapras!

Vad är det här egentligen?

Ja, vad är det här för blogg egentligen? När den startade för tre år sedan hade familjen Stenlund - ursvensk - ganska nyss flyttat till England. Jag behövde få utlopp för allt det nya som omgav mig och alla vackra vyer som fullkomligt åt upp mig inifrån - eller så kändes det i alla fall. Det var så vackert att man gick sönder en smula, och jag behövde bearbeta bilderna genom en kameralins. Idag har tre år gått och livet har gått vidare.Vi är gävlebor och trivs med det, livet har förändrats totalt förutom familjen som fortfarande är någorlunda densamma. Bostadsort och plats, jobb, vänner, engagemang, språk, utmaningar, preferenser, förutsättningar, i prinicp allt ser annorlunda ut. Så nu står jag inför frågan vilken blogg jag vill ha egentligen, eftersom jag verkligen vill ge den en chans till. Och jag tror det blir så här: lite småfunderingar, lite bilder från vardagen och vackra vyer, en del kristet - ja, jag är kristen, och stolt över det, det - och kanske något mer. Ja, så får det bli. Från och med nu är den här bloggen min personliga vykortslåda med lite allt möjligt. Men jag lovar att det inte blir några selfies. Och inga sminktips, för det har jag inga.

Vilodag

Det finns en gammal judisk tradition som går ut på att en dag i veckan är speciell, och avskild för vila. Judarna firar den på lördagar och kallar det sabbat, kristna brukar fira den på söndagar. När jag var barn så var alla affärer stängda på söndagen, eftersom vilodag fortfarande var ett begrepp som märktes i den svenska kulturen och samhällsstrukturen. Idag vet vi ju hur det ser ut - man kan gå och handla i Tokyo fast man sitter hemma i soffan i Flen, och det kan man göra dygnets alla timmar, veckans alla dagar och årets alla veckor. Och fler och fler av dagens svenskar kämpar med stressrelaterade problem. Bland annat jag. Finns det då något samband mellan stressen och det faktum att att vilan inte är schemalagd i samhället längre, att vi själva tvingas ta ansvar för att vilan blir av? Jag tror förstås det.

För några år sedan försökte vi få till det där med vilodag i familjen, bland annat eftersom jag är  beroende av vila och återhämtning för att må bra. Det slutade med att vi fick avbryta vårt lilla vilodagsexperiment för att jag blev för stressad. Ska man ha vilodag så måste man ju ha riktig söndagmiddag tänkte jag, och välstädat hemma så att man kan slappna av, och förmodligen gäster och så vidare. Ja, ni fattar nog. Jag blev tröttare av att ha vilodag än av att bara strunta i det och jobba på som vanligt. Och mera ilsken blev jag också. Det var mina egna krav som spökade förstås. Ingen hade sagt till mig att jag måste leka lyckliga familjen varje söndag, det hade jag kommit på själv.

För några dagar sedan pratade jag med min syster som är väldigt klok, och hon berättade om att hon vilar en dag i veckan och att det känns som att hon får en present varje gång. Jag blev förvånad eftersom jag bara hade upplevt vilodagen som kravfylld, och berättade för henne om mina erfarenheter. Hon skrattade! Jag frågade om hon hade några regler för vad hon skulle göra på sina vilodagar, för det har jag läst om folk som har - ingen skärmtid, inte gå på affären och så vidare - för att ta vara på vilodagen på rätt sätt. Det visade sig att min syster bara har en regel - att bara göra det hon verkligen vill den dagen, och ingenting annat. "För vilodagen är ju till för människan", sade hon,  "inte tvärtom. Det sade Jesus."

Så. Idag firar jag alltså vilodag. Jag har inte städat sönder mig innan, inte planerat in en massa, jag låter bara dagen gå som den vill och gör vad jag har lust med. Vi har ätit rester till lunch. Jag har virkat i solen. Jag har gått en liten sväng til affären. Och jag har vilat. På riktigt vilat, inte som man "borde", utan med det jag behövde just idag. Och faktiskt, det känns som en present, kanske för första gången i mitt liv! Och det bästa är att det kommer en ny vilodag om en vecka igen. Då ska jag kanske göra ingenting!

Körsbär

Här moffas det körsbär så kärnorna flyger. Tack till den lokala livsmedelsbutiken som ställer upp som vikarie för vår trädgård som inte finns. Än. Men kanske sen.

Sommarfeeling

Jag njuter så av sommaren i år: de varma vindarna, solen som tittar fram för det mesta, och naturen som försöker bräcka sig själv med blommor och blad. En vanlig dag åker jag till jobbet på morgonen och är hemma lagom till lunchen med barnen. Sedan brukar vi öva simning med kidsen innan middag, i en liten pool i närheten, och då är ändå hela kvällen kvar sedan. Förra sommaren var jag sönderstressad och hann inte ens varva ner under semestern. Jag visste ju inte då att hjärnan skulle lägga av några månader senare, och att leva konstant på högvarv var normaltillståndet. Men det var då. I år är jag nöjd när jag städat lite hemma, eller efter några timmar med ofarliga uppgifter på arbetsträningen. Och det finns krafter kvar. Nyfikenheten på livet är tillbaka, och längtan efter att hitta på saker igen. Så enkla saker, och viktiga.

Lyckan

Tänker en del på lyckan, den där känslan av eufori och tacksamhet över livet som kommer över en när man minst anar det. Så flyktig, och så viktig att få drabbas av emellanåt, som ett vaccin mot tristess och hopplöshet. Igår gick lyckan förbi, hälsade och lyfte på hatten när jag stod och fotade vid badplatsen. Är tacksam för de ögonblicken av nåd.

Acceptansen

I år fyller jag och mr Stenlund 20 år som gifta, och eftersom det råkar sammanfalla med att jag har en massa tid över har jag börjat virka igen. 20 färger för 20 år, så jag kan väl säga att det blev en del mindre lyckade färger som kom med på slutet. Som väl är tyckte tioåringen att min absoluta fulaste färg var finast, så då är man ju nöjd ändå. Och i förra inlägget skrev jag så klokt om att alla är mer än sina skavanker och epitet, så då är det klart att ljuslila och grisskärt ändå ska vara med. Jag måste bara öva på att få in den rätta schvungen i acceptansen.

Med blogg

Vad kul, det känns som att jag har blivit med blogg igen. Ringrostig men sugen! Idag har jag börjat arbetsträna på mitt gamla jobb, efter mer än ett halvår på avbytarbänken. Det känns bara roligt, även om det blir en utmaning att hitta en nivå som jag orkar med utifrån mina nya förutsättningar. I höstas drabbades jag - nästan som en blixt från en klar himmel - av hjärntrötthet, och tänkte först sjukskriva mig i ett par dagar. Men i och med att jag sjukskrev mig stängde hjärnan av, och 8 månader senare blir jag fortfarande lätt trött och överväldigad av för många intryck. Men jag mår bättre. Mycket bättre. Och jag har faktiskt lärt mig mycket om mig själv efter vägen.

Under den här tiden har jag blivit påmind om hur lätt det är att bilda sig en uppfattning om andra utifrån vad de går igenom, och om hur förminskande det kan vara. En kompis drabbades av sorg en gång, och hon störde sig på hur folk lade huvudet på sned och inte kunde prata om vanliga saker längre, bara för att hon sörjde. Hon var fortfarande samma människa, men folk runtomkring förändrades och började behandla henne annorlunda. Jag tänker att vi alltid är så mycket mer än våra omständigheter och begränsningar. En psykiskt sjuk människa är en gåva till sin omgivning och bör tas på allvar som människa först och främst, inte som sjuk. En fotomodell är mer än en kropp och ett hårsvall, och en invandrare är så mycket mer än språksvårigheter och brist på erfarenhet av det svenska systemet. Ett barn med ADHD har massor att ge, inte trots sin neuropsykiatriska diagnos utan på grund av den! En bankdirektör är mer än sin titel. Vi behöver se på varandra som en helhet, och utgå mindre från de epitet vi så gärna klistrar på varann. Gud give att jag ger folk en chans när jag vill placera andra i fack.