Vinden blåser vart den vill - vi blåste vidare


lördag 23 juli 2016

Lördag morgon



Bara fåglarna i träden är vakna, och så jag. Det blir så när jag har klämt in för mycket dagen innan, hjärnan snurrar igång tidigt, tidigt, fast den borde vila. Mamma är här på en kortvisit, och igår gjorde vi Karin och Carl Larssons Sundborn hela långa dagen. Länge sedan jag pratade så mycket.



Det är lustigt det där att jag känner mig så lik min mamma, både inuti och utanpå. Det finns nästan ingen jag skrattar så mycket tillsammans med, och kanske ingen som förstår mig så väl som hon gör. Jag tror att naturen - eller Gud, vilket man väljer - log mot sin skapelse när hon ordnade så att alla skulle ha föräldrar. Människor som alltid tror på en, älskar en och vill en väl. Som står ut med kladdiga, trötta småbarnsår, skräniga tonår och ett liv av 'kan själv'.

Min egen mamma fick lämna sin familj och sitt land under andra världskriget, och kom till en ny familj i Sverige. Tillsammans med 70 000 andra barn kom hon, en liten fyraåring i en överlastad godsvagn över gränsen från Finland. Och nu är de här igen, barnen som kommer med kläderna de står i, en livstid av minnen och historia, och som på darriga ben söker en framtid hos oss. En del med sina föräldrar, andra inte.

Världen är trasig. Guds försyn, att alla ska ha egna mammor och pappor att gömma sig hos när livet blir tufft, är inte allas erfarenhet. Men alla är någons barn, och alla har någon gång överlevt bara för att någon annan ville deras liv och tog hand om dem. Och jag tror, nej jag vet, att alla är oändligt, outgrundligt kända. Och älskade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar