Med blogg

Vad kul, det känns som att jag har blivit med blogg igen. Ringrostig men sugen! Idag har jag börjat arbetsträna på mitt gamla jobb, efter mer än ett halvår på avbytarbänken. Det känns bara roligt, även om det blir en utmaning att hitta en nivå som jag orkar med utifrån mina nya förutsättningar. I höstas drabbades jag - nästan som en blixt från en klar himmel - av hjärntrötthet, och tänkte först sjukskriva mig i ett par dagar. Men i och med att jag sjukskrev mig stängde hjärnan av, och 8 månader senare blir jag fortfarande lätt trött och överväldigad av för många intryck. Men jag mår bättre. Mycket bättre. Och jag har faktiskt lärt mig mycket om mig själv efter vägen.

Under den här tiden har jag blivit påmind om hur lätt det är att bilda sig en uppfattning om andra utifrån vad de går igenom, och om hur förminskande det kan vara. En kompis drabbades av sorg en gång, och hon störde sig på hur folk lade huvudet på sned och inte kunde prata om vanliga saker längre, bara för att hon sörjde. Hon var fortfarande samma människa, men folk runtomkring förändrades och började behandla henne annorlunda. Jag tänker att vi alltid är så mycket mer än våra omständigheter och begränsningar. En psykiskt sjuk människa är en gåva till sin omgivning och bör tas på allvar som människa först och främst, inte som sjuk. En fotomodell är mer än en kropp och ett hårsvall, och en invandrare är så mycket mer än språksvårigheter och brist på erfarenhet av det svenska systemet. Ett barn med ADHD har massor att ge, inte trots sin neuropsykiatriska diagnos utan på grund av den! En bankdirektör är mer än sin titel. Vi behöver se på varandra som en helhet, och utgå mindre från de epitet vi så gärna klistrar på varann. Gud give att jag ger folk en chans när jag vill placera andra i fack.