Framme

För tre år sedan flyttade vi hem från England, och idag är första gången vi kommer tillbaka. Jag har undrat hur det kommer kännas, men nu vet jag. Det känns som att äta en favoriträtt för första gången på tre år. Eller som att kliva i älsklingsjeansen man hade glömt att de fanns. Det känns som hemma. Och det är ju för väl att man kan vara hemma på flera platser samtidigt. Att man kan älska både Uckfield och Gävle, både här och där.

Barnen njuter. Av lukterna, ljuden, språket, människorna, platserna. Och Uckfield har ju varit en viktig del av deras uppväxt. Här har de vuxit upp, utmanats, förundrats, fått ett nytt språk och - troligen - ett nytt perspektiv på världen de lever i. Inte dåligt för en liten fluglort på kartan. Jag njuter av tanken på att i två veckor få marineras i gamla godingar - i form av mat, kultur och vänner -  och att jag får göra det med människor jag älskar så det gör ont, min familj. Och att farmor är med på den här resan känns som en enda stor bonus, ett leende och en blinkning från himlen.