Tisdag morgon och solen skiner in genom köksfönstret. Barnen har ätit sina frukostar, panikletat väskor och cyklat iväg till sin egen vardag på andra sidan stan. Jag märker på barnen att de är ett år äldre nu än vid skolstarten förra året. De orkar lite mer, är mognare, mer självständiga.
Innan jag fick mellanstora barn kändes tiden ofta väldigt lång. "Flera år till av blöjbyten och vaknätter, hur ska vi orka? Tur att man får ta en dag i taget." Nu har insikten drabbat mig att det går snabbt att växa upp, och att de snart är stora. Om knappt tre år har vi ett vuxet barn (gulp!). Och då är alla barn i familjen tonåringar. Vad hände med de små? Tur man får ta en dag i taget och vänja sig vid förändringarna lite långsamt.
Fast just nu har ju alla åkt till skolan och huset är tomt och tyst. Jag sitter ensam med en kopp te och filosoferar innan jobbet. Jag kan nog vänja mig vid det här också, förresten.
Vi pratar om att tiden går fort :) och det gör den ju på sätt och vis. Vi får vara glada för se stunderna av insikt - som den du bjuder på här :) Det är hållpunkterna i livet!
SvaraRadera